luckyfutures

Hörrni, jag gjorde något lite spontant igår, jag startade en ny blogg. Jag har varit på denna blogg i över fyra år och den har varit med om mycket. Kanske lite för mycket. Och namnet är inte riktigt jag längre, inte för att jag inte tror på framtiden utan för att det känns lite för tonåring att blogga under det namnet, hehe. Jag har därför startat en ny! Nytt år, ny blogg. Eller ja, denna kommer inte bytas ut nästa år men ni förstår hur jag tänker! Hoppas ni som faktiskt fortfarande läser denna blogg kikar in på den nya istället, ta hand om er!

 

 

Jag har aldrig tänkt på hur bra det där stämmer. Livet är en bergochdalbana, det har jag verkligen fått erfara. Idag har varit ett bra exempel på det. Jag har varit lite nere, jag har verkligen svårt för det här med att behöva säga hej då till Bala imorgon. Jag vet ju bara hur svårt det var förra gången och då visste jag att det var mindre än en månad tills jag skulle träffa henne igen. Den här gången är det mer än sju. Och jag vet inte alls hur mycket jag faktiskt kommer att få träffa henne sen. Kanske inte alls. Och därför var jag så glad när Lisa svarade att hon och Robin kilar över en stund ikväll, de där två är riktiga energiknippen som gör mig glad och det behövs. Men när jag sitter här och grejar ringer helt plötsligt två till glädjespridare. Mina kusiner Siri och Melker. Jag blev så glad, de ville prata lite, se min lägenhet, vinka till Bala och jag försökte med Siris hjälp få Melker att förstå att jag inte bor med mina föräldrar och att min lillebror inte heller gör det. Det var lite knepigt att förstå men jag tror det gick in ändå. Och sen fick han se min dator som han ville och efter ett tag utbrister han "Det är något fel på dig" och jag och Siri skrattade högt och när vi sa hej då hade jag tårar i ögonen av skratt och glädje och det var skönt, så skönt att de ringde och muntrade upp mig och nu går jag på en ordentlig energikick, skönt!

 

Nu kikar jag på Junior Masterchef, ett nytt favoritprogram och snart kommer Lisa och Robin som sagt över på avsnitt två för dagen och sen ska jag sova med Bala så tätt intill mig jag bara kan. Imorgon går tåget för henne och Valle vid tre, fram tills dess är hon min. Sen är det 227 dagar kvar tills jag ser henne igen. Vet ni? Det är lång tid, men jag har bestämt att inte tänka på det, jag ska se det mer som en lång julkalender. Och vilken serie passar bäst då? Vänner så klart, från och med imorgon ska jag se ett om dagen tills jag ser henne igen. Och då kommer jag inte hinna igenom alla!

 

Nu får jag stänga ner, Lisa och Robin kommer när som helst! Ciao!

 

Idag är en sån där dag som inte riktigt går rätt. Tentan imorse var svår, svårare än den jag kuggade vilket inte tyder på sådär lovande resultat. Min sömn i natt existerade i stort sett inte så jag är helt åt fanders trött och nu har jag försökt få tag på biljetter till OneRepublic i Köpenhamn istället för i Stockholm (ja, det suger att konserten har blivit flyttad så vi måste krångla till det här) men den himla danska sidan vill inte samarbeta med mig. Så idag kan man tycka att jag borde vara bitter. Och det är jag nog, lite MEN: jag har fått mig en powernap, sett serier i soffa hela eftermiddagen (och detta med Bala på magen) och jag tänker inte göra något vettigt mer på hela dagen. Nivån på min effektivitet idag är ungefär den här: jag gick precis ut på en promenad med Bala i pyjamasbyxor. Hur skönt? Och för övrigt såg jag en serie vid namn Chicago PD som är helt färsk och jag kan bara säga som så här: SE. Den var bra, otroligt bra, jag satt med munnen formad som ett O halva första avsnittet. Inte många serier som lyckas med det under pilotavsnittet.

 

Men från serier till musik! Malin skickade (och påminde mig) om låtar av härliga Rooney som vi lyssnade på massor förr, och detta rev ju upp massor av minnen! Nu vill jag hitta min laddare till min iPod, ladda upp den och lyssna på all musik om funnits i den sedan.. ja 2006? Kom på något sätt över Jack's Mannequins album från 2008 som jag ska nöta i dagarna och slås av hur sjukt det är att vissa låtar från det albumet spelar jag fortfarande och tröttnar aldrig på, så här 6 år senare! Switchfoot ska vi inte ens börja med, de har funnits med länge! Som ni kanske förstår är musik som syre för mig, jag lovar er ett inlägg om just musik en dag framöver, om ni nu vill läsa det!

 

Jaja, nu ska jag plåga mina sprickor i fingrarna (jag inte visste att jag hade) med lite handkräm och sen äta. Ciao bellas!

 

 

Igår när jag tvättade kom jag att fundera på det där med dofter. Det finns så många man kopplar till olika saker, personer eller händelser. Doften av nytvättat är nog den bästa som finns, alla dagar. Fick jag välja skulle lakanen alltid ha den där nytvättade känslan, handdukar alltid vara varma som direkt ur torktumlaren och det finns en anledning till att jag köpte doften "Fresh Laundry" från Clean. Doftljus kan jag inte få nog av och att kliva in i duschen och stå där länge, länge med massa doftljus tända är bland det bästa som finns. Doften av kanelbullar önskar jag kunde fylla mitt kök varje dag, och jag skulle kunna äta en varje dag om det inte var för hur väldigt onyttigt det skulle vara.

 

Dofter sätter någon slags prägel på minnen och händelser, alla känner väl igen den där doften man först slås av när man går av planet i ett varmt land? Eller som när man går ut första gången på dagen uppe i Sälen, de där dofterna kommer alltid vara speciella. En annan doft jag älskar är den Bala har, inte den där blöt hund-doften så klart men den man känner när hon kryper intill för att sova så nära hon kan på natten. Den doften kommer alltid också vara speciell.

 

Jag kan skriva flera långa meningar till om detta men jag ska plugga tyska nu, det går sådär. Jag vet inte om jag pluggar på rätt saker fast jag har den gamla tentan framför mig, jag är liksom rädd att det ska ändras något i den inför imorgon. Jag ger mig själv så låga förväntningar jag kan, klarar jag den inte denna gången heller är det inte hela världen. För det är svårt att plugga när ALLT känns som repetition fast det inte borde det, för det borde vara mer en känsla av "Jaha, är det så, då förstår jag varför det blev fel på förra!" Och vissa saker känns så, men långt ifrån alla och vem vet, kanske långt ifrån tillräckligt. Men mer än sitt bästa kan man inte göra! Pluggmode on i några timmar till, sen ut och äta med vänner innan jag och Bala kryper ner i sängen och gosar till det ordentligt!

 

Ciao!

Hej där ute mina vänner!

 

Det känns som det var en hel evighet sedan jag skrev här, fast det bara var några dagar sedan, men det har hänt så himla mycket sedan dess. Jag har varit på begravning vilket var det jobbigaste men ändå finaste jag varit med om. På ett sätt ville jag aldrig gå därifrån, för på ett sätt var han liksom kvar hos oss där och då.

Efter begravningen var det lite samling med familjen och sedan åkte vi hemåt och jag sa hej då till mamma, pappa och lillebror som for iväg och efter någon timme kom farmor och kusin Nora och hämtade mig och körde mig till Göteborg där jag spenderade två dygn. Jag hann med väldigt mycket! Jag hann träffa Emelie, Valle och Bala, ha sleepover med Linda och äta lunch med Märta innan tåget igår gick mot Kalmar igen. Igår vid nio på kvällen landade jag i min lägenhet och spenderade kvällen med att äta, packa upp, se film och sen somnade jag gott i min säng! Idag har jag varit hundvakt, pluggat och sen kom mitt lilla sagogryn hit! Lyckan när man ser jordens lyckligaste hund och veta att man är anledningen till att hon är så där glad är helt obeskrivlig!

 

Kvällen har spenderats med fyra fina vänner med pizzabak, godis och tjejsnack, väldigt mysigt och väldigt trevligt. Det är rätt skönt med såna där lördagar när gästerna går hem så att man ändå hinner landa i soffan framför en film. Då hinner man både umgås med sina fina vänner och landa i lite egentid. Just nu ser jag Miss Secret Agent på femman och i pauserna springer jag ut i köket och diskar och plockar undan lite och i någon paus ska jag ta ut lilla bollen Bala. Jag ska verkligen maxa den här veckan med plugg och Bala, det är det enda som får spela roll denna veckan, eller ja det och träning och vänner så klart!

 

Nu ska jag slänga på en kopp te och gosa med min lilla flicka, imorgon väntar en dag av plugg, promenader och träning, jag måste försöka komma ut och springa en sväng eller åka bort till gymmet innan jag blir tokig!

 

 

 

Den här låten, den är så mycket. Texten är allt. Känslan är allt. Och den kommer gå på repeat tills jag kliver in i kyrkan imorgon och ska säga hej då till min älskade farfar. Ta hand om er där ute. Kram

I dagarna har jag funderat på det där med "hemma", vad är hemma egentligen? Är det Falköping? Gatorna där jag växte upp, lärde mig gå, lärde mig prata, lärde mig falla och resa mig igen? Eller är det Kalmar? Staden där jag fick bli vuxen på riktigt, där jag handlar helt själv varje vecka, där jag har mitt eget, mitt kök och mitt badrum där jag bestämt hur allt ska se ut?

 

Jag har oerhört lätt för att känna mig som hemma. Jag kan vara på semester och redan två timmar efter incheckning på hotell kan jag säga "Ska vi gå hem?" om jag är iväg på stranden eller liknande. Jag finner min plats väldigt fort. Jag såg Kalmar som hem redan innan jag flyttade in i min lägenhet. Och det är otroligt skönt att känna så!

 

Jag har alltid trott att jag måste ha en fast punkt i mitt liv. Att jag måste ha någonstans där jag alltid kan vara hemma, men jag tror inte på det längre. Jag tror inte jag är tvunget byggd för en enda plats hela tiden, visst att jag kanske vill ha det i framtiden men just nu känner jag inte så. När jag är klar om ett och ett halvt år ska jag ut i världen. Jag ska spara så mycket pengar jag kan, jobba s mycket jag kan och sen försvinna ut i världen ett tag, universitets-tiden har återupplivat mina drömmar om att se världen så jag behöver göra det innan jag bestämmer var jag ska landa. Kanske är det lätt för mig på det sättet, att bara finna mig en plats som blir hemma. Jag har alltid tyckt att detta är skönt, jag vet att jag har Falköping, det är min fasta punkt även om jag inte bor där. Det finns alltid kvar.

 

Nu ska jag skriva en massa, böcker, listor och annat! Jag har en ny dator och fingrarna flyger på bättre än väntat redan så här första dagen! Nu kör vi, 2014, nytt år, nya möjligheter, ny dator! Hehe!

 

Jag kunde inte låta bli rubriken! Men i vilket fall som helst, det här med 50 saker som svävar omkring i cybervärlden verkade ju onekligen intressant så jag tog mig tillfället i akt och skriva ner min egen lista. Det var skitsvårt i början! Men här är i alla fall 50 saker ni kanske inte vet om mig, go for it! 

 

50 saker

1.       Jag är rädd för tandläkare.

2.       Jag målar naglarna runt två gånger i veckan.

3.       Jag är duktig på att skjuta upp saker men ändå lyckas hyfsat bra med dem.

4.       Jag har blivit mer ”uppleva”-sugen sedan jag började på universitetet.

5.       Jag är egentligen riktigt bra på språk men har i höst inte orkat anstränga mig så min tyska ser sämre ut än vad den är.

6.       Jag har sedan jag flyttade till Kalmar haft tre cyklar. En gjorde Valle sönder, en blev stulen, nu är det tredje gången gillt (så fort jag skrev denna mening blev jag genast orolig att den inte står på sin plats i förrådet med dubbla lås, och jag är 30 mil bort..)

7.       Jag har startat kanske fem böcker om mig själv, men de blir aldrig klara.

8.       Jan-aug 2012 var jag på bio cirka 40 gånger.

9.       Jag har sämst immunförsvar men blir sällan så sjuk att jag måste stanna hemma.

10.   Jag har utsett mig själv till språkpolis.

11.   Jag är tidspessimist och kommer i stort sett aldrig för sent samtidigt som jag hatar att komma för tidigt, ibland cyklar jag en omväg för att komma två minuter före utsatt tid istället för sju minuter före.

12.   Jag valde gym enbart för att de har BodyCombat och är nu kär i gymmet och ser det som min andra tillflyktsort.

13.   Jag har extremt svårt att säga nej.

14.   Jag har 31 olika spellistor på Spotify och när jag ska rensa dem slutar det ofta med att jag gör en ny istället.

15.   Jag är 22 och på onsdag ska jag på min allra första begravning. Jag ser det som ett bra tecken att jag gått så många år utan att ha gått på en.

16.   Jag har aldrig firat alla hjärtans dag med någon jag varit tillsammans med (bara ett nästan-firande flera dagar efter) och i år blir inte första gången. Dock är det ju rätt överskattat!

17.   Jag kan inte gå en meter utan musik i öronen.

18.   Jag känner mig snyggast när jag är hemma och lyckas med en frisyr eller sminkning när jag verkligen inte ska på något.

19.   Jag älskar självironi och ser gärna ner på mig själv på ett kul sätt.

20.   Jag har som nyårslöfte att spara mer pengar (aldrig handla på SevenEleven) och se alla filmer på Disneys klassikerlista.

21.   Jag älskar att planera saker och skriva upp saker i kalender och block.

22.   Jag har en låt av Jimmy Eat World som släpptes 2004 som heter 23 som jag alltså har väntat i snart 10 år på att spela 23 gånger på min 23-årsdag. Den är så bra, egentligen inte alls party eller kalas utan rätt lugn, men ändå, 10 år, värt att fira bara det!

23.   Jag springer bäst när jag är riktigt förbannad eller ledsen.

24.   Jag lever efter mottot att man inte slänger bort ett förhållande för att det är dålig timing.

25.   Jag har aldrig behövt söka jobb med ett CV på riktigt vilket gör att jag ser fram emot det på ett konstigt sätt.

26.   Jag är väldigt flummig av mig och önskar att kreativiteten inte hade försvunnit gällande min självironi/flum-bok.

27.   Min lillebror är den bästa människan jag vet och jag vill ha ordet lillebror tatuerat på min arm, men tvekar på om jag någonsin kommer våga.

28.   Jag har en förkärlek för Italien och ett mål med livet är att bo i Italien ett tag där enda sysselsättningarna är att se landet, äta maten och verkligen lära mig språket. Dock klarar jag inte italienare.

29.   Latin är det roligaste ämnet jag någonsin läst och jag vill läsa fler kurser.

30.   Jag har ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv efter universitetet.

31.   Jag kan bli besviken om jag missar något på grund av att jag gör något ännu roligare. Ex: jag var besviken över att missa Halloween på grund av Berlin.

32.   Jag har en lång lista med ställen jag vill se innan jag dör.

33.   Och en lika lång lista med saker jag vill göra innan jag dör.

34.   Jag kan inte uttrycka mig som jag vill i tal och överväger varje gång jag vill få något sagt att skriva ett brev till personen istället.

35.   Jag vill ha ett eget företag och kunna säga ”jag jobbar hemifrån idag”.

36.   Jag har nog flera tusen jag skulle kunna casha in från folk för att jag aldrig orkar kräva tillbaka de där småsummorna som folk är skyldiga mig, det är dock en del av mitt nyårslöfte!

37.   Jag älskar att skämma bort folk.

38.   Jag äter rå potatis med salt.

39.   Jag har extrem koll på datum och kan lista ut vad för dag ett datum var och med stor sannolikhet också räkna ut vad jag gjorde den dagen om någon ber mig, bra om jag skulle hamna i förhör kanske?

40.   Jag glömmer i stort sett aldrig vad folk sagt till mig när det är något som gjort mig glad, överlycklig, förbannad eller rent förtvivlad.

41.   Jag har tre tatueringar jag vill göra och det snart. Men jag är ganska säker på att jag aldrig kommer våga.

42.   Jag kan inte bestämma vad jag har för stil. Ena dagen cool rockerkänsla, nästa dag söt i blommig kjol och dagen efter det är det business med skjorta och klackar.

43.   Nummer fjorton är mitt turnummer. Har jag intalat mig själv.

44.   Jag har aldrig kollat mycket på fotboll innan jag blev ett Panteras-fan och nu älskar jag det. På Koprennivå.

45.   Jag älskar temafester.

46.   Jag har aldrig fått en riktig överraskning och har alltid drömt om hur jag blir totallurad och får en födelsedagsfest helt ovetande. (Ni har ett bra tag på er att fixa det nu)

47.   Skulle jag vara ett djur skulle det vara en ekorre.

48.   Jag älskar smycken men har svårt att köpa nya för jag vet att jag alltid vill ha samma ändå.

49.   Jag har aldrig varit så brun som jag var i somras och det har aldrig försvunnit så snabbt som det gjorde i höstas.

50.   Jag tyckte det här var skitsvårt vid punkt tio men nu skulle jag kunna skriva femtio saker till. 

Nu har jag råkat ut för ett problem, och det är att kvällens film inte fungerade och jag har noll inspiration när det kommer till film för tillfället så jag tänkte att då slösurfar jag lite och skriver lite blogg och sen sover jag. Och nu är jag inne i stadiet skriva blogg men jag vet inte vad jag ska skriva. 

 

Jag tänker skriva att 2013 är över. Det känns som att jag har väntat på det i en evighet men ändå som att det kom för snart. 2013 började som det bästa året i mitt liv men det fick tyvärr inte sluta som det bästa året i mitt liv och jag är på alla sätt glad att jag får börja om med ett nytt år. Lägga 2013 bakom mig, speciellt hösten och den så kallade vintern. 2013 har bjudit på många fina stunder, jag har varit lyckligare än någonsin, kärare än någonsin men jag är inte det just nu och därför är jag glad att det är ett nytt år med nya möjligheter. Jag har ett nyårslöfte (förutom att aldrig handla på SevenEleven och alltid köpa schampoo på ÖoB) och det är att när 2014 är över ska jag vara på den platsen jag var när 2012 tog slut. Och då menar jag kanske inte exakt i en lägenhet hos en helt främmande människa i Göteborg i väntan på att få möta upp Valle i natten (lugn, jag var med vänner, det var inte en helt random människas lägenhet) men i det sinnestillståndet jag befann mig då. Jag har ju ett helt år på mig att komma dit så jag kan ta det i hur lugn takt som helst, hur bra är inte det? Det är sjutton min tur nu. Ett annat mål med 2014 är att skaffa en hund, en som är 50% Bala och därmed gör att jag alltid kommer ha en del av henne och dels att jag kommer ha en egen liten lurvboll som kryper intill mig. 

 

Men 2014 har börjat bra får jag nog säga, det går mycket upp och ner här för tillfället, ena sekunden skrattar jag så jag har ont i magen och andra sekunden tåras mina ögon för de fina orden farmor sa i radion igår. Jag har träffat Bella idag, jag ska träffa Hanna på lördag, jag ska träffa HELA latinfamiljen på söndag (älskade Zkillan är tillbaka i Sverige!) Sen är det två lugna dagar innan farfars begravning vilket jag hoppas är det tygnsta jag behöver göra i år, mitt hjärta behöver vila lite. Och sen bär det av hem till Kalmar igen, plugg för omtenta, nedräkning till Bala-besök (om mindre än två veckor) och sen innan jag vet ordet av det är väl våren också slut och jag har officiellt bara ett år kvar på min utbildning. Jag känner så här: 2014, be good to me. 

 

Så många minuter har det gått sedan jag sist satt och förberedde för nyår. Det var ett annat nyår förra året, jag hade inga stora planer, jag var i Göteborg och var inte bjuden någonstans, jag visste bara var jag skulle fira tolvslaget och var jag skulle sova. Men det var ändå den bästa kvällen jag kunde tänka mig. I år är jag i Falköping och ska spendera dagen med familj och vänner och avsluta året med vänner och deras vänner. Det kommer nog bli roligare än förra året, i år känner jag fler på festen, jag får vara med på middagen och jag vet att jag inte behöver åka ensam i natten för att leta upp mannen jag ska sova med. Men en liten del önskar ändå att det var lite som förra året. Eller det hade räckt med just det där, att få somna bredvid någon och vakna till det nya året med den personen och färdiglagade pannkakor redo. Men det kanske kan bli nästa år? Vi kan alltid hoppas! 

 

Jag brukar skriva en liten årsresumé varje år men jag tror faktiskt att jag ska strunta i det, jag vill bara lägga 2013 så långt bakom mig som möjligt och det med basta. Jag älskade 2013 fram till september men så fort jag börjar gå igenom det blir jag bara ledsen över hur ett år kan börja så bra och sluta så ofantligt dåligt. Så istället ser jag fram emot nyårsafton som innebär grill med familjen och familjen 2 (våra grannar, de är lite mer som familj) och sen mys och fixande inför kvällen. Jag och Julia har pratat om att vara snyggast i världen så då får man väl leverera. Jag ska dessutom stå för efterrätten på kvällen så den skafinputsas under dagen. Mycket pill, har ni tur visar jag en bild eller två! 

 

Nu ska jag borsta tänderna och klä på mig postens vackra kläder och åka iväg för två timmars jobb. Söndagstömning av lådor kan vara de mest lättförtjänta pengarna någonsin, och lite kul är det allt, åka postbil är kul! 

 

Imorgon ska jag också slita på jobbet, min kropp känner av att jag inte jobbat på ett halvår ungefär och att jag slängde mig direkt in i tio-timmars-passen känns av en del. Men det är bara tre dagar kvar sen är jag ledig. Skönt! 

Jaja, hej då!

 

När jag var liten sa jag alltid så, faffa lilla ja. Det är ingen som egentligen vet vad det betydde men det betydde något med farfar trodde mina föräldrar. Antingen "farfar gillar jag" eller "farfar och lilla jag."

Nu så här i efterhand är jag övertalad om att det betydde just "farfar och lilla jag", för jag har alltid stått honom nära. För mig har det alltid varit självklart att han funnits där, att jag har kunnat åka och hälsa på honom och farmor när jag vill, ringa när jag vill och höra hans knäppa skämt och goa glada stämma när jag vill. Tills den dagen i påsk 2012 då beskedet om att han var sjuk kom. Då började jag inse att han inte alltid skulle finnas där. Men det verkade bra till en början, det hade inte spridit sig, det skulle gå över. Men det var inte sant. Det hade spridit sig, det skulle inte gå över. Han fick vara pigg länge ändå, men han blev sakta sämre. Jag hade inte träffat honom sedan februari när jag kom hem i juni och han hade åldrats tio år på bara några månader. Han var inte pigga, aktiva farfar längre. Han var fortfarande han, även om något hade ändrats. Men hoppet fanns ändå där. Tills 8e december. Då ringde mamma, farfar var dålig, riktigt dålig och kanske fick jag aldrig mer träffa honom, kanske skulle jag inte hinna hem, jag grät med Bala bredvid mig en stund och kände hur långt borta jag var. Men jag hann hem, jag skulle för första gången sedan oktober träffa honom på julafton, men än en gång var han dålig. Och vi kunde inte åka dit. När klockan var någonstans runt sex på julaftons kväll ringde pappas telefon, farfar hade somnat in och förlorat kampen mot cancern. 

 

De senaste dagarna har varit tuffa, det kanske inte syns på mig men det känns i varje liten del i kroppen att han fattas oss. Han slipper lida men vi saknar honom här. Om lite mer än en vecka är det begravning och jag som aldrig varit på bregravning undrar hur jag kommer reagera. Hur jag kommer ta det. Jag är lite rädd för det samtidigt som jag vill få den dagen ägnad åt världens finaste farfar. Han kommer alltid finnas med mig, på sitt lilla sätt. 

 

Jag hatar cancer, jag hatar den sjukdomen av hela mitt hjärta och jag kommer alltid att göra det. Den har tagit så mycket av oss och av så många. Och jag kommer alltid hata cancern för att den tog min farfar från mig, men en sak ska den ha, och det är att den har visat mig hur mycket man måste uppskatta dem man har, hur glad man får vara för den tid man har tillsammans, hur mycket kärlek det finns och hur mycket kärlek väger. Och hur tacksam jag är för att min farfar var här hos mig i 22 år och fyra månader, den tiden kan ingen ta ifrån mig.

 

Älskade farfar, vi ses någon gång igen. Faffa lilla ja, farfar och lilla jag, alltid vi. 

När jag var liten sa jag alltid så, faffa lilla ja. Det är ingen som egentligen vet vad det betydde men det betydde något med farfar trodde mina föräldrar. Antingen "farfar gillar jag" eller "farfar och lilla jag."

Nu så här i efterhand är jag övertalad om att det betydde just "farfar och lilla jag", för jag har alltid stått honom nära. För mig har det alltid varit självklart att han funnits där, att jag har kunnat åka och hälsa på honom och farmor när jag vill, ringa när jag vill och höra hans knäppa skämt och goa glada stämma när jag vill. Tills den dagen i påsk 2012 då beskedet om att han var sjuk kom. Då började jag inse att han inte alltid skulle finnas där. Men det verkade bra till en början, det hade inte spridit sig, det skulle gå över. Men det var inte sant. Det hade spridit sig, det skulle inte gå över. Han fick vara pigg länge ändå, men han blev sakta sämre. Jag hade inte träffat honom sedan februari när jag kom hem i juni och han hade åldrats tio år på bara några månader. Han var inte pigga, aktiva farfar längre. Han var fortfarande han, även om något hade ändrats. Men hoppet fanns ändå där. Tills 8e december. Då ringde mamma, farfar var dålig, riktigt dålig och kanske fick jag aldrig mer träffa honom, kanske skulle jag inte hinna hem, jag grät med Bala bredvid mig en stund och kände hur långt borta jag var. Men jag hann hem, jag skulle för första gången sedan oktober träffa honom på julafton, men än en gång var han dålig. Och vi kunde inte åka dit. När klockan var någonstans runt sex på julaftons kväll ringde pappas telefon, farfar hade somnat in och förlorat kampen mot cancern. 

 

De senaste dagarna har varit tuffa, det kanske inte syns på mig men det känns i varje liten del i kroppen att han fattas oss. Han slipper lida men vi saknar honom här. Om lite mer än en vecka är det begravning och jag som aldrig varit på bregravning undrar hur jag kommer reagera. Hur jag kommer ta det. Jag är lite rädd för det samtidigt som jag vill få den dagen ägnad åt världens finaste farfar. Han kommer alltid finnas med mig, på sitt lilla sätt. 

 

Jag hatar cancer, jag hatar den sjukdomen av hela mitt hjärta och jag kommer alltid att göra det. Den har tagit så mycket av oss och av så många. Och jag kommer alltid hata cancern för att den tog min farfar från mig, men en sak ska den ha, och det är att den har visat mig hur mycket man måste uppskatta dem man har, hur glad man får vara för den tid man har tillsammans, hur mycket kärlek det finns och hur mycket kärlek väger. Och hur tacksam jag är för att min farfar var här hos mig i 22 år och fyra månader, den tiden kan ingen ta ifrån mig.

 

Älskade farfar, vi ses någon gång igen. Faffa lilla ja, farfar och lilla jag, alltid vi. 

God kväll kära läsare, ni som är kvar, ni som kanske kikar in lite spontant just ikväll eller ni som hittat hit på något annat spännande sätt! 

 

Idag skriver jag med ledsen själ. Idag vaknade jag efter fem drömmar om att klockan ringde till att klockan faktiskt ringde och jag blev tvungen att gå upp, följa Valle och Bala till stationen och säga hej då. Och även om jag kanske får träffa henne (och honom) i januari några dagar gjorde det ont att stå där på stationen, stressa en puss till min älskade pälsboll och sen gå med tårar i ögonen hela vägen hem till Oxhagen. Det sved. Och det svider fortfarande. Jag har varit ledsen hela dagen, inte gjort så mycket. Packat och tvättat och sett film. Om och om igen har jag öppnat dörren till lägenheten och hoppats på att det är en dröm och att hon möter mig i dörren. Men det gör hon inte, och kanske gör hon det inte igen. Kanske gör hon det i januari, kanske gör hon det i mars, kanske inte förrän augusti, men kanske inte alls. Och jag trodde aldrig jag skulle bli så fäst. Jag trodde aldrig jag skulle älska någon så mycket, någon som är så liten. Men det gör jag, och jag saknar henne redan. Men det är okej, jag får deppa, bara jag tar mig tillbaka sen. Och det gör jag. Det gör jag alltid. Hur många gånger det än krävs, hur många gånger jag än är på botten kommer jag alltid upp till toppen igen. Det vet jag. Men just nu är det okej att vara ledsen. Jag kan vara glad hemma, bli ompysslad och tänka på annat och där hade jag ändå inte träffat henne så det gör inte så mycket. Det är när jag kommer tillbaka det slår. Men jag har en plan och ett nyårslöfte, jag kan försöka hålla mig till det. Sen kanske hon ligger där, intill mig, intryckt mot bröstet som att hon inte kan komma nära nog, ja, kanske gör hon det igen. 

 

Christer har varit här hela kvällen, ingen kan muntra upp mig som han, för han behöver inte göra något, han behöver inte försöka, han föreslår bara pizza och femton avsnitt Vänner och jag mår redan lite bättre. Han är en fin person. Och det är det jag ska fokusera på nu, mina fina vänner. Min familj och allt därtill. Och sen blir det bra, det vet jag. Men ikväll får jag krypa ner i sängen som en boll med mina gosedjur som annars ligger på golvet och trösta mig med att jag imorgon vid denna tiden somnar hemma i Falköping, hos mamma, pappa och min bror som jag inte träffat sedan augusti. Då känns det lite bättre. 

 

Hej hallå!

Klockan är bara elva och jag har varit igång i fem timmar! Klockan ringde redan vid sex för att gå upp och följa Annie till tåget, blev perfekt för Bala att börja dagen med en promenad på över en timme. Hon har sovit ända sedan vi kom hem, på en kudde i mitt knä, supermysigt när det enda jag gjort sedan dess är att springa mellan tvättstugan och datorn där jag just nu sitter och pluggar tyska! Ska göra två presentationer så tänkte få klart texten idag så behöver jag bara slänga ihop en powerpoint till varje presentation och se ett klipp på youtube och sen är plugget klart inför tisdagen! Så idag kan jag ta helg tidigt då jag tänkte sitta med powerpoint på söndag eller måndag. Skönt! 

Efter promenaden smakade det extra gott med bananpannkaka med kanelstekta äpplen och keso, plus lite hallon och en stor kopp te. Riktigt fint! 

Nu är det dags för en liten promenad med Bala och jag ska passa på att ringa farmor och tacka för den fina filten jag fick av henne som Bala är superkär i och håller sig till hela tiden. Resten av dagen är rätt tom på planer, ska kika lite tv och bara mysa med Bala, imorgon är det mys med Nico och Alicia som gäller hela dagen och sen Så mycket bättre på kvällen med Bala i mitt knä, lugn och skön helg. En riktig Kalmarhelg, inga besök, inga resor någonstans och inga stora planer. Nästa helg är det bankett och eftersom jag känt mig lite förkyld i veckan passar denna lugna helg perfekt inför sista veckan innan banketten och sen fix med den hela lördagen och på kvällen är det dags och kommer bli riktigt kul! 

 

Nu ska jag kila ut med lilla busen som nog i och för sig föredrar att sova! CIAO!

 

Från en helg i september, värsta månaden, men ser man det på mig? Jag tror inte det. 

 

Nu ska jag sova, jag har haft världens längsta dag i Växjö och imorgon måste jag hinna plugga innan jag hämtar Bala, möter Annie som kommer på besök och sen är det mys deluxe till fredag när hon åker hem igen!