luckyfutures

Idag är jag så där bubbligt lycklig. Jag mår som sockervadd. Varför? Jo först och främst en underbar dag, rensning av rum kan vara äckligt svårt men ändå kul. Sen äntligen fick jag snöra på mig mina älskade löparskor. Det bar av på en hurtig och väldigt svettig powerwalk som jag avslutade med lite intervaller. Lycklig tjej!

Sen så löste sig en sak som oroat mig i flera veckor och jag kunde inte vara mer lycklig över det hela. Ska räkna ner till 1e oktober nu, för då jag får mina 35 kvm. Mina egna!

Så därför sitter jag här nu, mår som sockervadd och älskar denna dag.

 

MEN nu var det ju inte därför jag skulle skriva. Jag skulle skriva för att berätta en liten del av mitt nya bloggande. Jag ska bli aningen bättre på det där med att dela upp mina tankar. Ni vet, film för sig, musik för sig och så vidare. Så lite nya kategorier ska införskaffas. Men oroa er inte, det där allmäna babblet som är min signatur kommer inte försvinna. Hur vore det? Matildas blogg utan meningslöst fast kanske ändå meningsfullt babbel? Inte det den brukar vara i alla fall.

 

Men vi kanske ändå ska återgå till det där med att springa runt och vara så lycklig att man dansar omkring med en stadskarta i datorrummet (vem försöker jag lura? tvättstugan där vi har datorn) där mamma sitter och pratar med faster i telefon. För det är fantastiskt hur allt kan vända. För cirka två veckor sedan (det är det va?) insåg jag med fasa att min plånbok var stulen/borttappad och jag hade precis blivit lurad på ett boende och var väldigt uppriven. Väldigt. Jag tror inte jag har varit så ledsen på flera månader som jag var den kvällen. Och nu, två veckor senare känns världen, livet och ja, allt egentligen, tusen gånger lättare. Nu brukar jag ju i och för sig vara ganska glad av mig. Jo, lita på mig, så här 9 månader efter något riktigt jobbigt har jag kommit riktigt långt och bara nu i sommar till exempel har jag lärt mig tusen saker om mig själv och om hur jag egentligen fungerar. Och jag är lycklig och glad. Men så klart har man sina dippar, som när ens plånbok försvinner. Men det löser ju sig. Det ordnar sig och det finns faktiskt en mening med allt. Det tror jag i alla fall.

 

Nu ska jag snart krypa ner i sängen, tror jag ska ta sällskap av min älskling i natt (min evigt trogna iPod alltså) och sova gott. Imorgon väntar en ny dag, med nya möjligheter och nya kilometer i skorna.

 

Hej hopp!

Från Grekland, mitt paradis!