luckyfutures

Jaha ja, nu kommer ett sånt där, djupt inlägg om någon fundering om livet igen. Men i ärlighetens namn var det ett tag sedan jag skrev ett sådant. Eller? Jag har fått för mig det i alla fall,

 

Vad skulle jag skriva då? Jo, idag är det den tredje oktober. För två år sedan var denna dag en söndag och jag vaknade med ett pirr i magen jag aldrig känt innan. Jag åkte på möte och jag läste italienska en sväng innan jag på spontant vis gick på promenad med någon som skulle visa sig betyda världen för mig i över ett år framåt. Det känns overkligt att det är två år sedan. Men egentligen nästan overkligt att det ens hände. Att det ens funnits. För lite drygt ett år sedan föll det ihop och så gjorde även jag. Långt ner, och det var så svårt att ens börja tänka på att klättra upp. Men jag gjorde det. Jag föll tillbaka, av samma anledning och av olika anledningar, men varje gång klättrade jag uppåt. Och så höll det på ett tag. Till midsommar ungefär, det var då jag insåg att jag var tillbaka helt. Jag mådde bra igen. Det tog tid, men det måste få ta tid också.

Sen kom ett andra saker som gjorde att jag insåg att en flytt och ett nytt liv är nog precis vad som behövdes. Och 12e juli kom svaret, jag skulle bli Kalmarbo. Jag skulle flytta till en stad jag tidigare bara åkt igenom. En stad jag inte visste alls mycket om. Det är rätt otroligt att jag vågade det. Det kunde ju bli världens flopp. Men det blev inte världens flopp. Det blev otroligt lyckat. Och nu sitter jag här. 3e oktober 2012, i min alldeles egna, underbara lägenhet. Jag har precis lagat mat till de närmsta två dagarna och jag har skrivit en lista med vad som ska göras. Jag har ordnat upp mig själv och mitt liv. Vuxit till. Jag ska snart iväg på CX och Combat på mitt än så länge ganska nya gym. Jag ska träffa några riktiga guldklimpar jag har hittat här. Jag har mina vänner kvar från Falköping, de jag verkligen älskar och tycker om. Och jag kunde inte varit lyckligare. Så trots allt som gjort mig illa de senaste åren, eller mest det senaste året, så ledde det till något bra. Till lyckan. Och jag hoppas på att få stanna i det här stadiet ett bra tag till.

 

Nu åker jag och tränar och sen umgås jag med några fina vänner till en bra serie. Åh, jag gillar livet!

Ja, jag kanske nyss bjöd på denna bild, men den är dagen runt detta datum för två år sedan så den får duga!

Pusshej!

 

 

Saknad och längtan var det ja. För det mesta går jag runt och saknar folk, detta på grund av att jag har vänner i exempelvis Göteborg som jag inte träffar allt för ofta, dels för att det finns folk även här i stan som man aldrig hinner träffa och det får en att fundera. Hur många saknar en tillbaka? Och hur länge kan man gå utan att ses utan att vänskapen förstörs?

De flesta av mina erfarenheter säger ganska länge då de flesta av mina vänner kan jag gå flera månader utan att träffa och ändå är det som att det var igår vi sågs. Men det är klart det finns de vänner man glider ifrån. De vänner man inte klarar av distansen och tiden emellan. Men jag tror egentligen att de vännerna inte är ens riktigt nära vänner ändå. Självklart är det tråkigt när det händer. Men ändras en vänskap av något så fånigt som distans så var den nog inte värd att hålla vid liv ändå. För det finns så många sätt att hålla kontakten ändå. Det finns sms, telefonsamtal, Skype och till och med brev. Så det ska gå. Vill man kan man!

 

Men det finns en annan sida av saknad också, den där sidan som innebär att man saknar något eller någon man inte längre har i sitt liv. Den där när man går runt och önskar att man fick ringa och berätta för en viss person vad man gjort under dagen men inser att personen inte ens kommer svara. För tillfället har jag nog inte den delen i mitt liv. Visst finns det vissa personer som jag ser allt för sällan och som jag saknar på det sättet att det smärtar. MEN, att det har gått så lång tid som kanske två månader och jag ändå saknar personerna innebär för mig att de betyder tillräckligt mycket för att jag ska vilja ha dem vid min sida oftare än vad jag har. Vilket för mig bara innebär att jag har så pass nära vänner att jag faktiskt kan gå och sakna dem när vi inte setts. Och då kan det handla om bara några dagar, som att jag redan saknar mina två bästa vänner som bor i Norrköping nu, och det kan handla om flera veckor eller månader, som den där hjälten jag har som jag inte hunnit träffa på väldigt länge.

 

Sen har vi längtan. Det är nästan mysigt. Att gå och längta efter någon. En kär vän som är utomlands eller som inte bor i samma stad som en själv längre men som man vet att man snart kommer träffa ändå. Och som en pojkvän som är på semester eller några vänner i Göteborg som man vet att man om några timmar kommer krama om. Längtan är faktiskt något trevligt. Jag längtar till exempel så mycket till eftermiddagen att det bubblar i magen och tiden går alldles för segt.

 

Ja, vad ska vi säga? Det här är ovettigt och osammanhängade som bara den men jag tror ni hänger med på konceptet ändå. Nu ska jag äta (den bubblande magen kan ha med hungern att göra också nämligen) och sen se lite tv innan jag sticker iväg till fina Götet och mina fina vänner! Åh vad glad jag är just nu!

 

Mina goa vänner på ett galet foto (ja det är Christins lockar till vänster). Här hade vi känt varandra i en månad. Där skaffade jag mig vänner för livet! <3