luckyfutures

Saknad och längtan var det ja. För det mesta går jag runt och saknar folk, detta på grund av att jag har vänner i exempelvis Göteborg som jag inte träffar allt för ofta, dels för att det finns folk även här i stan som man aldrig hinner träffa och det får en att fundera. Hur många saknar en tillbaka? Och hur länge kan man gå utan att ses utan att vänskapen förstörs?

De flesta av mina erfarenheter säger ganska länge då de flesta av mina vänner kan jag gå flera månader utan att träffa och ändå är det som att det var igår vi sågs. Men det är klart det finns de vänner man glider ifrån. De vänner man inte klarar av distansen och tiden emellan. Men jag tror egentligen att de vännerna inte är ens riktigt nära vänner ändå. Självklart är det tråkigt när det händer. Men ändras en vänskap av något så fånigt som distans så var den nog inte värd att hålla vid liv ändå. För det finns så många sätt att hålla kontakten ändå. Det finns sms, telefonsamtal, Skype och till och med brev. Så det ska gå. Vill man kan man!

 

Men det finns en annan sida av saknad också, den där sidan som innebär att man saknar något eller någon man inte längre har i sitt liv. Den där när man går runt och önskar att man fick ringa och berätta för en viss person vad man gjort under dagen men inser att personen inte ens kommer svara. För tillfället har jag nog inte den delen i mitt liv. Visst finns det vissa personer som jag ser allt för sällan och som jag saknar på det sättet att det smärtar. MEN, att det har gått så lång tid som kanske två månader och jag ändå saknar personerna innebär för mig att de betyder tillräckligt mycket för att jag ska vilja ha dem vid min sida oftare än vad jag har. Vilket för mig bara innebär att jag har så pass nära vänner att jag faktiskt kan gå och sakna dem när vi inte setts. Och då kan det handla om bara några dagar, som att jag redan saknar mina två bästa vänner som bor i Norrköping nu, och det kan handla om flera veckor eller månader, som den där hjälten jag har som jag inte hunnit träffa på väldigt länge.

 

Sen har vi längtan. Det är nästan mysigt. Att gå och längta efter någon. En kär vän som är utomlands eller som inte bor i samma stad som en själv längre men som man vet att man snart kommer träffa ändå. Och som en pojkvän som är på semester eller några vänner i Göteborg som man vet att man om några timmar kommer krama om. Längtan är faktiskt något trevligt. Jag längtar till exempel så mycket till eftermiddagen att det bubblar i magen och tiden går alldles för segt.

 

Ja, vad ska vi säga? Det här är ovettigt och osammanhängade som bara den men jag tror ni hänger med på konceptet ändå. Nu ska jag äta (den bubblande magen kan ha med hungern att göra också nämligen) och sen se lite tv innan jag sticker iväg till fina Götet och mina fina vänner! Åh vad glad jag är just nu!

 

Mina goa vänner på ett galet foto (ja det är Christins lockar till vänster). Här hade vi känt varandra i en månad. Där skaffade jag mig vänner för livet! <3