luckyfutures

Så många minuter har det gått sedan jag sist satt och förberedde för nyår. Det var ett annat nyår förra året, jag hade inga stora planer, jag var i Göteborg och var inte bjuden någonstans, jag visste bara var jag skulle fira tolvslaget och var jag skulle sova. Men det var ändå den bästa kvällen jag kunde tänka mig. I år är jag i Falköping och ska spendera dagen med familj och vänner och avsluta året med vänner och deras vänner. Det kommer nog bli roligare än förra året, i år känner jag fler på festen, jag får vara med på middagen och jag vet att jag inte behöver åka ensam i natten för att leta upp mannen jag ska sova med. Men en liten del önskar ändå att det var lite som förra året. Eller det hade räckt med just det där, att få somna bredvid någon och vakna till det nya året med den personen och färdiglagade pannkakor redo. Men det kanske kan bli nästa år? Vi kan alltid hoppas! 

 

Jag brukar skriva en liten årsresumé varje år men jag tror faktiskt att jag ska strunta i det, jag vill bara lägga 2013 så långt bakom mig som möjligt och det med basta. Jag älskade 2013 fram till september men så fort jag börjar gå igenom det blir jag bara ledsen över hur ett år kan börja så bra och sluta så ofantligt dåligt. Så istället ser jag fram emot nyårsafton som innebär grill med familjen och familjen 2 (våra grannar, de är lite mer som familj) och sen mys och fixande inför kvällen. Jag och Julia har pratat om att vara snyggast i världen så då får man väl leverera. Jag ska dessutom stå för efterrätten på kvällen så den skafinputsas under dagen. Mycket pill, har ni tur visar jag en bild eller två! 

 

Nu ska jag borsta tänderna och klä på mig postens vackra kläder och åka iväg för två timmars jobb. Söndagstömning av lådor kan vara de mest lättförtjänta pengarna någonsin, och lite kul är det allt, åka postbil är kul! 

 

Imorgon ska jag också slita på jobbet, min kropp känner av att jag inte jobbat på ett halvår ungefär och att jag slängde mig direkt in i tio-timmars-passen känns av en del. Men det är bara tre dagar kvar sen är jag ledig. Skönt! 

Jaja, hej då!

 

När jag var liten sa jag alltid så, faffa lilla ja. Det är ingen som egentligen vet vad det betydde men det betydde något med farfar trodde mina föräldrar. Antingen "farfar gillar jag" eller "farfar och lilla jag."

Nu så här i efterhand är jag övertalad om att det betydde just "farfar och lilla jag", för jag har alltid stått honom nära. För mig har det alltid varit självklart att han funnits där, att jag har kunnat åka och hälsa på honom och farmor när jag vill, ringa när jag vill och höra hans knäppa skämt och goa glada stämma när jag vill. Tills den dagen i påsk 2012 då beskedet om att han var sjuk kom. Då började jag inse att han inte alltid skulle finnas där. Men det verkade bra till en början, det hade inte spridit sig, det skulle gå över. Men det var inte sant. Det hade spridit sig, det skulle inte gå över. Han fick vara pigg länge ändå, men han blev sakta sämre. Jag hade inte träffat honom sedan februari när jag kom hem i juni och han hade åldrats tio år på bara några månader. Han var inte pigga, aktiva farfar längre. Han var fortfarande han, även om något hade ändrats. Men hoppet fanns ändå där. Tills 8e december. Då ringde mamma, farfar var dålig, riktigt dålig och kanske fick jag aldrig mer träffa honom, kanske skulle jag inte hinna hem, jag grät med Bala bredvid mig en stund och kände hur långt borta jag var. Men jag hann hem, jag skulle för första gången sedan oktober träffa honom på julafton, men än en gång var han dålig. Och vi kunde inte åka dit. När klockan var någonstans runt sex på julaftons kväll ringde pappas telefon, farfar hade somnat in och förlorat kampen mot cancern. 

 

De senaste dagarna har varit tuffa, det kanske inte syns på mig men det känns i varje liten del i kroppen att han fattas oss. Han slipper lida men vi saknar honom här. Om lite mer än en vecka är det begravning och jag som aldrig varit på bregravning undrar hur jag kommer reagera. Hur jag kommer ta det. Jag är lite rädd för det samtidigt som jag vill få den dagen ägnad åt världens finaste farfar. Han kommer alltid finnas med mig, på sitt lilla sätt. 

 

Jag hatar cancer, jag hatar den sjukdomen av hela mitt hjärta och jag kommer alltid att göra det. Den har tagit så mycket av oss och av så många. Och jag kommer alltid hata cancern för att den tog min farfar från mig, men en sak ska den ha, och det är att den har visat mig hur mycket man måste uppskatta dem man har, hur glad man får vara för den tid man har tillsammans, hur mycket kärlek det finns och hur mycket kärlek väger. Och hur tacksam jag är för att min farfar var här hos mig i 22 år och fyra månader, den tiden kan ingen ta ifrån mig.

 

Älskade farfar, vi ses någon gång igen. Faffa lilla ja, farfar och lilla jag, alltid vi. 

När jag var liten sa jag alltid så, faffa lilla ja. Det är ingen som egentligen vet vad det betydde men det betydde något med farfar trodde mina föräldrar. Antingen "farfar gillar jag" eller "farfar och lilla jag."

Nu så här i efterhand är jag övertalad om att det betydde just "farfar och lilla jag", för jag har alltid stått honom nära. För mig har det alltid varit självklart att han funnits där, att jag har kunnat åka och hälsa på honom och farmor när jag vill, ringa när jag vill och höra hans knäppa skämt och goa glada stämma när jag vill. Tills den dagen i påsk 2012 då beskedet om att han var sjuk kom. Då började jag inse att han inte alltid skulle finnas där. Men det verkade bra till en början, det hade inte spridit sig, det skulle gå över. Men det var inte sant. Det hade spridit sig, det skulle inte gå över. Han fick vara pigg länge ändå, men han blev sakta sämre. Jag hade inte träffat honom sedan februari när jag kom hem i juni och han hade åldrats tio år på bara några månader. Han var inte pigga, aktiva farfar längre. Han var fortfarande han, även om något hade ändrats. Men hoppet fanns ändå där. Tills 8e december. Då ringde mamma, farfar var dålig, riktigt dålig och kanske fick jag aldrig mer träffa honom, kanske skulle jag inte hinna hem, jag grät med Bala bredvid mig en stund och kände hur långt borta jag var. Men jag hann hem, jag skulle för första gången sedan oktober träffa honom på julafton, men än en gång var han dålig. Och vi kunde inte åka dit. När klockan var någonstans runt sex på julaftons kväll ringde pappas telefon, farfar hade somnat in och förlorat kampen mot cancern. 

 

De senaste dagarna har varit tuffa, det kanske inte syns på mig men det känns i varje liten del i kroppen att han fattas oss. Han slipper lida men vi saknar honom här. Om lite mer än en vecka är det begravning och jag som aldrig varit på bregravning undrar hur jag kommer reagera. Hur jag kommer ta det. Jag är lite rädd för det samtidigt som jag vill få den dagen ägnad åt världens finaste farfar. Han kommer alltid finnas med mig, på sitt lilla sätt. 

 

Jag hatar cancer, jag hatar den sjukdomen av hela mitt hjärta och jag kommer alltid att göra det. Den har tagit så mycket av oss och av så många. Och jag kommer alltid hata cancern för att den tog min farfar från mig, men en sak ska den ha, och det är att den har visat mig hur mycket man måste uppskatta dem man har, hur glad man får vara för den tid man har tillsammans, hur mycket kärlek det finns och hur mycket kärlek väger. Och hur tacksam jag är för att min farfar var här hos mig i 22 år och fyra månader, den tiden kan ingen ta ifrån mig.

 

Älskade farfar, vi ses någon gång igen. Faffa lilla ja, farfar och lilla jag, alltid vi. 

God kväll kära läsare, ni som är kvar, ni som kanske kikar in lite spontant just ikväll eller ni som hittat hit på något annat spännande sätt! 

 

Idag skriver jag med ledsen själ. Idag vaknade jag efter fem drömmar om att klockan ringde till att klockan faktiskt ringde och jag blev tvungen att gå upp, följa Valle och Bala till stationen och säga hej då. Och även om jag kanske får träffa henne (och honom) i januari några dagar gjorde det ont att stå där på stationen, stressa en puss till min älskade pälsboll och sen gå med tårar i ögonen hela vägen hem till Oxhagen. Det sved. Och det svider fortfarande. Jag har varit ledsen hela dagen, inte gjort så mycket. Packat och tvättat och sett film. Om och om igen har jag öppnat dörren till lägenheten och hoppats på att det är en dröm och att hon möter mig i dörren. Men det gör hon inte, och kanske gör hon det inte igen. Kanske gör hon det i januari, kanske gör hon det i mars, kanske inte förrän augusti, men kanske inte alls. Och jag trodde aldrig jag skulle bli så fäst. Jag trodde aldrig jag skulle älska någon så mycket, någon som är så liten. Men det gör jag, och jag saknar henne redan. Men det är okej, jag får deppa, bara jag tar mig tillbaka sen. Och det gör jag. Det gör jag alltid. Hur många gånger det än krävs, hur många gånger jag än är på botten kommer jag alltid upp till toppen igen. Det vet jag. Men just nu är det okej att vara ledsen. Jag kan vara glad hemma, bli ompysslad och tänka på annat och där hade jag ändå inte träffat henne så det gör inte så mycket. Det är när jag kommer tillbaka det slår. Men jag har en plan och ett nyårslöfte, jag kan försöka hålla mig till det. Sen kanske hon ligger där, intill mig, intryckt mot bröstet som att hon inte kan komma nära nog, ja, kanske gör hon det igen. 

 

Christer har varit här hela kvällen, ingen kan muntra upp mig som han, för han behöver inte göra något, han behöver inte försöka, han föreslår bara pizza och femton avsnitt Vänner och jag mår redan lite bättre. Han är en fin person. Och det är det jag ska fokusera på nu, mina fina vänner. Min familj och allt därtill. Och sen blir det bra, det vet jag. Men ikväll får jag krypa ner i sängen som en boll med mina gosedjur som annars ligger på golvet och trösta mig med att jag imorgon vid denna tiden somnar hemma i Falköping, hos mamma, pappa och min bror som jag inte träffat sedan augusti. Då känns det lite bättre.