Faffa lilla ja.

När jag var liten sa jag alltid så, faffa lilla ja. Det är ingen som egentligen vet vad det betydde men det betydde något med farfar trodde mina föräldrar. Antingen "farfar gillar jag" eller "farfar och lilla jag."
Nu så här i efterhand är jag övertalad om att det betydde just "farfar och lilla jag", för jag har alltid stått honom nära. För mig har det alltid varit självklart att han funnits där, att jag har kunnat åka och hälsa på honom och farmor när jag vill, ringa när jag vill och höra hans knäppa skämt och goa glada stämma när jag vill. Tills den dagen i påsk 2012 då beskedet om att han var sjuk kom. Då började jag inse att han inte alltid skulle finnas där. Men det verkade bra till en början, det hade inte spridit sig, det skulle gå över. Men det var inte sant. Det hade spridit sig, det skulle inte gå över. Han fick vara pigg länge ändå, men han blev sakta sämre. Jag hade inte träffat honom sedan februari när jag kom hem i juni och han hade åldrats tio år på bara några månader. Han var inte pigga, aktiva farfar längre. Han var fortfarande han, även om något hade ändrats. Men hoppet fanns ändå där. Tills 8e december. Då ringde mamma, farfar var dålig, riktigt dålig och kanske fick jag aldrig mer träffa honom, kanske skulle jag inte hinna hem, jag grät med Bala bredvid mig en stund och kände hur långt borta jag var. Men jag hann hem, jag skulle för första gången sedan oktober träffa honom på julafton, men än en gång var han dålig. Och vi kunde inte åka dit. När klockan var någonstans runt sex på julaftons kväll ringde pappas telefon, farfar hade somnat in och förlorat kampen mot cancern. 
 
De senaste dagarna har varit tuffa, det kanske inte syns på mig men det känns i varje liten del i kroppen att han fattas oss. Han slipper lida men vi saknar honom här. Om lite mer än en vecka är det begravning och jag som aldrig varit på bregravning undrar hur jag kommer reagera. Hur jag kommer ta det. Jag är lite rädd för det samtidigt som jag vill få den dagen ägnad åt världens finaste farfar. Han kommer alltid finnas med mig, på sitt lilla sätt. 
 
Jag hatar cancer, jag hatar den sjukdomen av hela mitt hjärta och jag kommer alltid att göra det. Den har tagit så mycket av oss och av så många. Och jag kommer alltid hata cancern för att den tog min farfar från mig, men en sak ska den ha, och det är att den har visat mig hur mycket man måste uppskatta dem man har, hur glad man får vara för den tid man har tillsammans, hur mycket kärlek det finns och hur mycket kärlek väger. Och hur tacksam jag är för att min farfar var här hos mig i 22 år och fyra månader, den tiden kan ingen ta ifrån mig.
 
Älskade farfar, vi ses någon gång igen. Faffa lilla ja, farfar och lilla jag, alltid vi. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0