luckyfutures

God kväll kära läsare, ni som är kvar, ni som kanske kikar in lite spontant just ikväll eller ni som hittat hit på något annat spännande sätt! 

 

Idag skriver jag med ledsen själ. Idag vaknade jag efter fem drömmar om att klockan ringde till att klockan faktiskt ringde och jag blev tvungen att gå upp, följa Valle och Bala till stationen och säga hej då. Och även om jag kanske får träffa henne (och honom) i januari några dagar gjorde det ont att stå där på stationen, stressa en puss till min älskade pälsboll och sen gå med tårar i ögonen hela vägen hem till Oxhagen. Det sved. Och det svider fortfarande. Jag har varit ledsen hela dagen, inte gjort så mycket. Packat och tvättat och sett film. Om och om igen har jag öppnat dörren till lägenheten och hoppats på att det är en dröm och att hon möter mig i dörren. Men det gör hon inte, och kanske gör hon det inte igen. Kanske gör hon det i januari, kanske gör hon det i mars, kanske inte förrän augusti, men kanske inte alls. Och jag trodde aldrig jag skulle bli så fäst. Jag trodde aldrig jag skulle älska någon så mycket, någon som är så liten. Men det gör jag, och jag saknar henne redan. Men det är okej, jag får deppa, bara jag tar mig tillbaka sen. Och det gör jag. Det gör jag alltid. Hur många gånger det än krävs, hur många gånger jag än är på botten kommer jag alltid upp till toppen igen. Det vet jag. Men just nu är det okej att vara ledsen. Jag kan vara glad hemma, bli ompysslad och tänka på annat och där hade jag ändå inte träffat henne så det gör inte så mycket. Det är när jag kommer tillbaka det slår. Men jag har en plan och ett nyårslöfte, jag kan försöka hålla mig till det. Sen kanske hon ligger där, intill mig, intryckt mot bröstet som att hon inte kan komma nära nog, ja, kanske gör hon det igen. 

 

Christer har varit här hela kvällen, ingen kan muntra upp mig som han, för han behöver inte göra något, han behöver inte försöka, han föreslår bara pizza och femton avsnitt Vänner och jag mår redan lite bättre. Han är en fin person. Och det är det jag ska fokusera på nu, mina fina vänner. Min familj och allt därtill. Och sen blir det bra, det vet jag. Men ikväll får jag krypa ner i sängen som en boll med mina gosedjur som annars ligger på golvet och trösta mig med att jag imorgon vid denna tiden somnar hemma i Falköping, hos mamma, pappa och min bror som jag inte träffat sedan augusti. Då känns det lite bättre.