luckyfutures

Det har nu gått lite mer än en vecka sedan min mamma ringde och berättade om att en kollega på posten hastig gått bort och jag har börjat greppa tanken att hon inte kommer vara där när jag återvänder till jobbet i jul. Jag tänker på hennes familj och jag tänker på alla de hon berört i sitt liv och hur hon inte ska vara borta. Hur orättvist och skört livet är. Men jag har också fått perspektiv på livet en aning. Och det har väckt en fråga hos mig som jag, av den enkla anledningen att jag måste få det ur mig, nu kommer skriva ner.

Hur länge och för vad får man vara ledsen?
Finns det en gräns för hur länge man får vara ledsen över något? Jag är fortfarande ledsen över det som hände denna höst och som gjort att jag inte mått bra. Men får jag fortfarande vara ledsen över det när jag vet att min kollegas familj har det jobbigare? Helt plötsligt kändes mina problem inte lika stora, för en stund, men bara för en stund. För efter ett tag, lade jag hennes bortgång till handlingarna över vad jag kallar sämsta hösten. Det är en stor hög av saker som gått fel. Av saker jag önskar inte hänt. Och där finns så mycket att ta av som jag snart ska ta tag i men som jag inte gjort än.

Mitt liv har inte varit enkelt i höst, på grund av många saker, en del som ni få som läser vet om, en del som ni inte kommer få veta, en del som har med skolan att göra. Men i allt detta, lever någon slags känsla av hopp. Hopp och hopplöshet går på något sjukt sätt hand i hand. Ja, det kommer bli tungt när jag har en bit kvar att gå. Ja, det känns som att jag förlorat en del av den charmen Kalmar har, även om jag fortfarande älskar denna stad och inte vill härifrån än. Ja, det är kämpigt att varje dag kämpa. Men jag finner någon tröst i mitt resonemang att inget leende är så starkt som det som kämpat sig fram ur en mängd tårar. Och därför är det okej att fortfarande vara ledsen, för när man inte är det längre, då är man gladare än någonsin. Och det är vad jag strävar efter nu.