luckyfutures

Hello! Igår satt jag hemma med en känsla av att trippa runt down memory lane och gjorde detta big time. Började med att se gamla bilder och Facebookstatusar från i höstas, och något som dök upp var helgen i Borlänge. Det var en riktigt härlig helg med så mycket skratt att jag hade träningsvärk i magen. Sen hittade jag mina gamla smycken. Ringar med rosa ludd som jag hade när jag var tolv, armband som jag inte ens minns hur jag fått dem, och halsband som med en gång väckte tusentals minnen. Roligt att alla mina gamla ringar dessutom passade. På ett eller annat finger i alla fall. Sen i samma låda som mina smyckesskrin finns hittade jag även mina gamla dagböcker. Jag hade två, en som jag fick av mamma när jag bröt lillfingret som jag bara använde till vad jag kallade för "speciella" tillfällen. Som när jag skrev om när jag och Malin jagade myror på mitt rum. Speciellt tillfälle? Okej.
Och en som jag skrev om min vardag i. Det var mycket i den. Som när Julia, min bästis i klassen i kanske 3an, 4an, skickade en annan kompis till mig för att säga att Julia inte ville vara min bästis längre. Som när man skickade sin kompis att fråga chans eller göra slut med någon. Det hände dock aldrig mig, var inte så mycket killfasoner när jag var liten. En anteckning jag hade gjort i kanske sexan var att "det händer inte så mycket med killar men de finns ju i alla fall." Det visade väl att jag inte var så intresserad av att skaffa mig någon pojkvän just då, men att jag i alla fall fann dem intressanta. Det mesta som upptog min vardag och därmed min dagbok var istället kompisar och "fiender". Hur mycket jag tyckte om mina kompisar och hur jobbiga jag tyckte tjejerna som gjorde livet surt var. Ni vet, de där tjejerna som var de "coola" i klassen som man aldrig fick hänga med. För så var det. Jag var inte en av de coola. Men jag kan inte minnas att jag brydde mig egentligen. Det var andra saker i min dagbok, som bråk med en vän jag idag inte längre har kontakt med. Det kanske var bäst så. Vi mådde inte bra av varandra. Det var en enorm besatthet av Tribe, nästan läskigt vad mycket jag skrev om det. Men främst så var det fullt av minnen. Och vilka starka känslor det satte igång. Låg och grät av skratt en stund och sen somnade jag gott. Och jag somnade med tanken på att jag är otroligt glad att jag fortfarande skriver dagbok, och blogg. Så jag har något att se tillbaka på.

Nu insåg jag hur otroligt långt det här inlägget blev. Men det kan nog vara värt att läsa ändå.
Och se, nu hittade jag något från ännu längre bak i tiden. Godnatt!