And the years pass by, like stones under rushing water
Idag är det två år sedan jag tog studenten. 24 månader. Två år. Det är helt galet. Jag har hunnit med så mycket men ändå på något sätt, så lite. Jag är kvar där jag alltid varit. Jag har en vardag som liknar den jag hade då. Då får två år sedan hade jag precis lärt mig komma över ett brustet hjärta för första gången. Idag har jag precis lärt mig hur man gör när det brustit ännu mer. Då hade jag ingen aning om vad jag skulle göra till hösten. Idag har jag ingen aning om var jag kommer hamna till hösten. Då var min vardag lugn och jag hade rutiner. Idag är min vardag lugn och jag har mina rutiner. Med andra ord kan man tycka att jag inte gjort så mycket. Men sen tänker jag tillbaka ett år istället för två år. 4e juni 2011, då satt jag i Forsvik hos min dåvarande pojkväns mamma med ett glas vin och firade att det var varmt och att det var sommar och då visste jag inte så mycket om mig själv som jag gör idag. Tänker jag istället tillbaka ett halvår. Till 4e december. Den dagen minns jag än idag som en dag då jag fann en vän som jag idag skulle känna mig väldigt vilsen utan. Jag var i en förtvivlad och hemsk tid och när ett enda meddelande på facebook räddade mig glömmer man inte det datumet. Och sedan dess har jag lärt mig väldigt mycket om mig själv. Och om andra också. Men främst sedan dess så har jag blivit en starkare människa. Och jag klarar mer än jag trodde för kanske ett år sedan. Då trodde jag aldrig att jag skulle kunna jobba fyra månader på en skola som lärare i tyska, idrott och engelska. Men det är precis vad jag precis har gjort. Så ser man till det har jag kommit galet långt på vägen sen studenten.
Det här med tid har alltid förundrat mig. Kommer alltid att göra. Hur kan tiden gå så fort? Hur kan tid som känns som sockervadd och ren lycka försvinna så fort och kännas som en dag istället för ett år? Hur kan även tid som gör ont försvinna i ett ryck? Hur kan tiden då man sitter på sitt rum och bara lyssnar på musik kännas som en minut när det egentligen är en hel lång dag? Hur kan det komma sig att jag redan om fyra dagar lämnar mitt jobb för sista gången och lämnar en hel hög med elever som på alla sina egna sätt satt sina spår i mig?
Det här blev ett väldigt långt inlägg och jag kommer säkert dra upp det här med tid tusentals gånger för det har alltid varit något jag tänker mycket på. Tid och drömmar. Men det kan vi ta imorgon, det där med drömmar. 
Två år. 24 månader. Och kanske den mest minnesvärda tiden i mitt liv än så länge.
Nu fick jag en till fundering så ni kan vänta er ett inlägg senare ikväll. Utan tvekan.
