For the music that saves you when you're not so sure you'll survive
Hej hopp!
Jag är alldeles för trött för att skriva något utförligt idag. Jag har spenderat åtta timmar i bilen, jag har vandrat runt lite smått i en ny stad, stött på en gammal bekant helt oförberett (båda kopplade för sent för att hälsa) och jag har gått på Ikea och börjat min dröm. Nu väntar min säng för näst sista gången på en månad. Lite sorgligt på något sätt, jag älskar min säng. Men det är värt det!
Men något halvsammanhängande kan jag nog få ihop. Om musik. Jag är så besatt av musik en människa kan bli. Ska jag gå en promenad på kanske fem minuter tar jag alltid med mig musiken. Jag kan knappt gå längre än en bit ner på gatan utan att tycka att musik är befogat. Och alla humör går att förstärka med musik. Kanske inte så att om jag är ledsen sätter jag på en ledsam låt så att jag får bli lite mer ledsen utan för att jag sätter på en bra låt med bra budskap som kanske inte gör mig gladare men som gör att jag känner mig förstådd. Eller den där underbara, bästa, känslan när man sätter igång en peppande låt när man är på topphumör och bara blir gladare och gladare!
Och just nu är det mycket Maroon 5, Florence + The Machine och Fun. Men också mycket OneRepublic och Needtobreathe som vanligt. Och denna låten förgyller mina dagar just nu!
Leaving home
Ja men hejsan!
Det är helt galet det här. Vad som är galet kommer jag till strax. Måste först bara meddela vilket underbart dygn jag har haft. Först mys i Göteborg med mina fina tjejer, sen hem och ut på promenad med Julia och Emma vilket även resulterade i en spontanlunch hos mig. Sen duscha, åka ner till stan och fika med mina fina latinare. Vad knäppt att säga hej då till dem. Jättekonstigt.
Sen direkt hem för en promenad med Jennie som jag inte träffat ordentligt på ett år. Men ändå, ändå kändes det som igår. Åh jag älskar sånt.
Ja det var det fina dygnet, grannarna kom över med en fin, ny, plånbok också, åh vad glad jag blev! (Jag märker att jag använder ordet åh i varje mening här, men det är ett bra ord för att beskriva en känsla helt enkelt!)
Men nu till det galna, jag har så mycket i mitt huvud att jag inte vet var jag ska göra av det, så jag bara låter det vandra ut igen. JAG blir glömsk! Jag har alltid haft elefantminne och glömmer inte mycket, men nu känns det som jag glömmer minsta lilla så fort jag tänkt på det. Kan öppna internet för att kolla något och sen stirra på skärmen i flera minuter för att jag glömde vad det var jag skulle kolla upp. Jag chansar (och hoppas) på att det är något tillfälligt så mitt vanliga minne kommer tillbaka när jag är på plats på söndag. Jag längtar och är riktigt peppad! Jag tror de flesta vet vad jag ska göra men för er som inte vet låter jag er suga på den karamellen ett tag till. Bara för att jag kan.
Nu ska jag sova, imorgon går bilen tidigt till nya äventyr. I alla fall över dagen!
Puss
Missing you
Saknad och längtan var det ja. För det mesta går jag runt och saknar folk, detta på grund av att jag har vänner i exempelvis Göteborg som jag inte träffar allt för ofta, dels för att det finns folk även här i stan som man aldrig hinner träffa och det får en att fundera. Hur många saknar en tillbaka? Och hur länge kan man gå utan att ses utan att vänskapen förstörs?
De flesta av mina erfarenheter säger ganska länge då de flesta av mina vänner kan jag gå flera månader utan att träffa och ändå är det som att det var igår vi sågs. Men det är klart det finns de vänner man glider ifrån. De vänner man inte klarar av distansen och tiden emellan. Men jag tror egentligen att de vännerna inte är ens riktigt nära vänner ändå. Självklart är det tråkigt när det händer. Men ändras en vänskap av något så fånigt som distans så var den nog inte värd att hålla vid liv ändå. För det finns så många sätt att hålla kontakten ändå. Det finns sms, telefonsamtal, Skype och till och med brev. Så det ska gå. Vill man kan man!
Men det finns en annan sida av saknad också, den där sidan som innebär att man saknar något eller någon man inte längre har i sitt liv. Den där när man går runt och önskar att man fick ringa och berätta för en viss person vad man gjort under dagen men inser att personen inte ens kommer svara. För tillfället har jag nog inte den delen i mitt liv. Visst finns det vissa personer som jag ser allt för sällan och som jag saknar på det sättet att det smärtar. MEN, att det har gått så lång tid som kanske två månader och jag ändå saknar personerna innebär för mig att de betyder tillräckligt mycket för att jag ska vilja ha dem vid min sida oftare än vad jag har. Vilket för mig bara innebär att jag har så pass nära vänner att jag faktiskt kan gå och sakna dem när vi inte setts. Och då kan det handla om bara några dagar, som att jag redan saknar mina två bästa vänner som bor i Norrköping nu, och det kan handla om flera veckor eller månader, som den där hjälten jag har som jag inte hunnit träffa på väldigt länge.
Sen har vi längtan. Det är nästan mysigt. Att gå och längta efter någon. En kär vän som är utomlands eller som inte bor i samma stad som en själv längre men som man vet att man snart kommer träffa ändå. Och som en pojkvän som är på semester eller några vänner i Göteborg som man vet att man om några timmar kommer krama om. Längtan är faktiskt något trevligt. Jag längtar till exempel så mycket till eftermiddagen att det bubblar i magen och tiden går alldles för segt.
Ja, vad ska vi säga? Det här är ovettigt och osammanhängade som bara den men jag tror ni hänger med på konceptet ändå. Nu ska jag äta (den bubblande magen kan ha med hungern att göra också nämligen) och sen se lite tv innan jag sticker iväg till fina Götet och mina fina vänner! Åh vad glad jag är just nu!
Mina goa vänner på ett galet foto (ja det är Christins lockar till vänster). Här hade vi känt varandra i en månad. Där skaffade jag mig vänner för livet! <3
I walked a minute in your shoes, they never would have fit
Nemen? Två inlägg på samma dag? Det är ett under om ni inte ramlat av stolen av förvåning nu.
Men jag tänkte kika in och skriva om min alldeles överbra tisdagskväll. Jag och pappa hämtade upp farmor och farfar vid halv sju och sen åkte vi ut till Fornborgen utanför stan och där gick vi först en sväng och kikade i skogen, vi hittade allt mellan två små stugor, maffiga utsikter och så en himla massa lingon och blåbär. Åh blåbär är min craving för tillfället. SÅ gott! Sen satte vi upp vårt lilla fikabord och satte oss och åt våra baguetter och fikade på bullar och pärondryck.
Sen åkte vi hem och jag mellanlandade lite innan det blev ett mycket spontant men också mycket trevligt besök hos Zkillan med Klara och Emmy. På torsdag blir det date med dem igen, vilket är mycket bra, jag gillar mina latinisar så otroligt mycket!
Nu sitter jag här och funderar på hur sjutton jag ska hinna med allt. Imorgon går tåget till Göteborg tio i fyra och sen ska jag förmodligen sova där. Hur sjutton jag ska hinna. På tordag ska jag packa klart och försöka träffa lite vänner för att säga hej då, och även träffa Jennie som jag inte sett på år och dar. På tiden!
Men jag tror det går, jag tror jag hinner, jag tror jag kommer få ihop det. Imorgon blir det tidigt uppgång (INGEN FÖRSOVNING TILLÅTEN) och försöka få ihop det sista så det inte är så mycket kvar till på torsdag. Ja käre barn.
Jaja, imorgon kommer ett inlägg om saknad och längan och en uppdatering från mitt kaos, även kallat mitt rum. Men nu ska jag låtsas att jag är gammal och lägga mig med min korsordstidning och sova tidigt. Okej, nu var klockan redan elva. Men ändå.
Puss!
Gammal bild som inte ens har lite grann med texten att göra. Förutom att jag på bilden ligger i en säng. Men ja, hej då!
And so I tried my best when I took the fall
Idag, tisdag, har jag inte gjort mycket vettigt. Jag började dagen med att försova mig och istället för att ha en timme tills jag skulle möta upp Maja för en långpromenad hade jag istället 14 minuter. Men jo, jag hann. Sen blev det en två timmar lång promenad (så jo det var ju rätt vettigt) och det var riktigt skönt!
Efter denna promenad tog jag mig lunch, ringde några viktiga samtal (känner mig så viktig när jag skriver så) och sen gick jag på mina kläder igen. Det här med att rensa, spara, låta vara kvar, packa ner och veta hur mycket man behöver i ungefär en månad är långt ifrån min grej. Jag har nu ett berg av kläder på golvet och ett lite mindre berg av kläder på sängen. Så småningom ska ett av bergen ner i en stor resväska och det andra berget får snällt vänta på sin tur någon månad. Jag har alldles för mycket kläder egentligen. Men jag gillar dem och jag har overkligt svårt att slänga något.
Men jag hann inte så långt egentligen, åkte ner till posten för att hämta mitt nya körkort och passade på att tjata lite med tre kollegor där. Det är ju lite galet att jag kanske inte står där nere igen förrän till jul. Sen kom jag och pappa på en fin idé att bjuda farmor och farfar på picknick så jag åkte och handlade och om en halvtimme ska vi hämta gamlingarna (nåja) och det ser ut som att kvällssolen kikar fram. Trevligt.
Nu börjar det närma sig slutet av denna vecka på något sätt. Imorgon ska jag till Göteborg (fast först mer packning) och sen är det helt plötsligt torsdag. Ja tiden går fort, jag har skrivit otaliga inlägg om det här med tiden och ska därmed inte gå in på det just nu. Men sant är det, tiden flyger förbi.
Jag tror inte jag har förstått att det nya äventyret börjar om mindre än en vecka. Att jag om lite mer än en månad ska uppfylla min dröm om att inreda mitt eget och att jag snart ska lämna detta jag har här och börja på ny kula. Men jag tror dock att det kommer bli bra, att det här är vad jag behöver, något nytt, lite nytt folk och ja, mycket nytt helt enkelt.
Nu ska jag slänga in ett av bergen i min garderob igen och sen ska jag kila på picknick. Lev väl! (så där har jag aldrig uttryckt mig förut.)
To make a mountain of your life is just a choice
Idag är jag så där bubbligt lycklig. Jag mår som sockervadd. Varför? Jo först och främst en underbar dag, rensning av rum kan vara äckligt svårt men ändå kul. Sen äntligen fick jag snöra på mig mina älskade löparskor. Det bar av på en hurtig och väldigt svettig powerwalk som jag avslutade med lite intervaller. Lycklig tjej!
Sen så löste sig en sak som oroat mig i flera veckor och jag kunde inte vara mer lycklig över det hela. Ska räkna ner till 1e oktober nu, för då jag får mina 35 kvm. Mina egna!
Så därför sitter jag här nu, mår som sockervadd och älskar denna dag.
MEN nu var det ju inte därför jag skulle skriva. Jag skulle skriva för att berätta en liten del av mitt nya bloggande. Jag ska bli aningen bättre på det där med att dela upp mina tankar. Ni vet, film för sig, musik för sig och så vidare. Så lite nya kategorier ska införskaffas. Men oroa er inte, det där allmäna babblet som är min signatur kommer inte försvinna. Hur vore det? Matildas blogg utan meningslöst fast kanske ändå meningsfullt babbel? Inte det den brukar vara i alla fall.
Men vi kanske ändå ska återgå till det där med att springa runt och vara så lycklig att man dansar omkring med en stadskarta i datorrummet (vem försöker jag lura? tvättstugan där vi har datorn) där mamma sitter och pratar med faster i telefon. För det är fantastiskt hur allt kan vända. För cirka två veckor sedan (det är det va?) insåg jag med fasa att min plånbok var stulen/borttappad och jag hade precis blivit lurad på ett boende och var väldigt uppriven. Väldigt. Jag tror inte jag har varit så ledsen på flera månader som jag var den kvällen. Och nu, två veckor senare känns världen, livet och ja, allt egentligen, tusen gånger lättare. Nu brukar jag ju i och för sig vara ganska glad av mig. Jo, lita på mig, så här 9 månader efter något riktigt jobbigt har jag kommit riktigt långt och bara nu i sommar till exempel har jag lärt mig tusen saker om mig själv och om hur jag egentligen fungerar. Och jag är lycklig och glad. Men så klart har man sina dippar, som när ens plånbok försvinner. Men det löser ju sig. Det ordnar sig och det finns faktiskt en mening med allt. Det tror jag i alla fall.
Nu ska jag snart krypa ner i sängen, tror jag ska ta sällskap av min älskling i natt (min evigt trogna iPod alltså) och sova gott. Imorgon väntar en ny dag, med nya möjligheter och nya kilometer i skorna.
Hej hopp!
Från Grekland, mitt paradis!
Beautiful world
Hej hopp!
Ja, ni är vana vid det där "jag är sämst på att blogga"-tjatet. Men ändå kör jag det. Jag är sämst på att blogga. Förra veckan skrev jag att jag skulle skriva ett inlägg om saknad och längtan. För att jag gick runt och saknade massa vänner. Saken är den att jag får chansen igen, för på onsdag ska jag träffa en hel skara underbara men alldeles för saknade vänner. Och innan dess ska jag få ihop det där inlägget tänkte jag.
Men innan dess ska jag också försöka förstå mig på hur mitt lilla men ändå fullproppade rum ska rymmas, till viss mån, någon annanstans. Försöka lägga ner det viktiga och det väsentliga i några väskor och lådor. Försöka bestämma vad som är viktigt är första steg och prio ett och med min separationsångest kommer säkerligen en oväntad sak som en icke fungerande penna ses som otroligt viktig att ha. Kanske inte så illa men lite åt det hållet. Måste komma ihåg att begränsa mig själv i mitt nerplock aningen mer.
Jag ska också hämta ut ett körkort (så snart som möjligt hoppas jag), få hem nya (och fasansfullt dyra) böcker, rensa ur mina garderober, träffa en himla massa folk, träna lite, åka till Göteborg, åka till min framtida stad och sen även försöka hinna vara lite spontan. Lite vild och, ja skild höll jag på att skriva men nej, det är jag ju inte.
Sen mitt emellan allt detta ska jag ändra här på bloggen, förklaring till vad, hur och varför kommer imorgon. Men en ny header har jag fixat och det är en bra start.
Ja, nu blev detta bara massa babbel. Vilket vi, ärligt talat, hade väntat oss egentligen. Jag är bäst på det där med att bara babbla på.
Men nu ska jag babbla vidare mot sängen, eller rätt tyst kommer jag nog vara, det är ingen som lyssnar här så det känns onödigt att prata ut i ett tomt rum (lite psykovarning liksom).
Ja, det var det.
Hej då!
21 guns
Hej hopp!
Jag har ingen aning om varför jag skriver nu egentligen. Ska sova. Men har bara några få minuter innan jag fått över en film till min iPad och då onsdagen bjuder på tre timmars restid tänkte jag bjussa på en film på tåget.
Vad som händer undrar ni? Jo på onsdag bär det äntligen av mot älskade Kungshamn, älskade Julia och med älskade Emma som sällskap. Kommer bli helt underbart.
Vad mer?
Idag fyller (fyllde, klockan är över tolv) jag år. 21 långa år har jag vandrat omkring på denna jord. 20 kanske då, gick inte direkt från födseln. Men i vilket fall som helst fick denna dag mig att fundera. Jag själv är äckligt bra på att hålla koll på datum. Säger någon vilket datum den personen fyller år glömmer jag inte av det. Jag smsar helst och grattar, och skriver på Facebook. Vet inte varför jag gör båda men antar att jag vill vara säker på att personen som fyller år känner sig uppskattad ordentligt. Och egentligen är det knäppt. För jag hatar när folk väljer facebook framför ett trevligt sms. Det är mer personligt. Plus att det känns som att personen i fråga faktiskt vet att man fyller år och inte bara råkade snubbla över denna information på Facebook.
Förvånande många har glömt av mig födelsedag i år. (Hanna om du läser det här räknar jag inte ens med dig, klockan är nästan fortfarande födelsedag) och jag tror det helt enkelt beror på det där med Facebook, folk blir lata och glömmer av lättare. Och när det är sommarväder ute sitter väl ingen och har koll på Facebook så de inte missar någons födelsedag? Nej inte jag i alla fall.
Men många har ju faktiskt hört av sig, jag har fått fina presenter och jag inväntar en fin vecka. Så ja, jag är mycket nöjd med min dag.
Nu ska jag sova, imorgon väntar samtal efter samtal och sen mys med Siri och sen äntligen bio med min saknade Hanna. Att man kan sakna en människa så mycket! Funderingar på det kommer imorgon!
Puss!
Jag har ingen aning om varför jag skriver nu egentligen. Ska sova. Men har bara några få minuter innan jag fått över en film till min iPad och då onsdagen bjuder på tre timmars restid tänkte jag bjussa på en film på tåget.
Vad som händer undrar ni? Jo på onsdag bär det äntligen av mot älskade Kungshamn, älskade Julia och med älskade Emma som sällskap. Kommer bli helt underbart.
Vad mer?
Idag fyller (fyllde, klockan är över tolv) jag år. 21 långa år har jag vandrat omkring på denna jord. 20 kanske då, gick inte direkt från födseln. Men i vilket fall som helst fick denna dag mig att fundera. Jag själv är äckligt bra på att hålla koll på datum. Säger någon vilket datum den personen fyller år glömmer jag inte av det. Jag smsar helst och grattar, och skriver på Facebook. Vet inte varför jag gör båda men antar att jag vill vara säker på att personen som fyller år känner sig uppskattad ordentligt. Och egentligen är det knäppt. För jag hatar när folk väljer facebook framför ett trevligt sms. Det är mer personligt. Plus att det känns som att personen i fråga faktiskt vet att man fyller år och inte bara råkade snubbla över denna information på Facebook.
Förvånande många har glömt av mig födelsedag i år. (Hanna om du läser det här räknar jag inte ens med dig, klockan är nästan fortfarande födelsedag) och jag tror det helt enkelt beror på det där med Facebook, folk blir lata och glömmer av lättare. Och när det är sommarväder ute sitter väl ingen och har koll på Facebook så de inte missar någons födelsedag? Nej inte jag i alla fall.
Men många har ju faktiskt hört av sig, jag har fått fina presenter och jag inväntar en fin vecka. Så ja, jag är mycket nöjd med min dag.
Nu ska jag sova, imorgon väntar samtal efter samtal och sen mys med Siri och sen äntligen bio med min saknade Hanna. Att man kan sakna en människa så mycket! Funderingar på det kommer imorgon!
Puss!
I'm back
Hej! Jag är tillbaka från mitt paradis. Grekland. Zakynthos. Argassi. Men än så behöver man inte säga. Men jo, jag har små historier. Små ställen man bara känt extra mycket för utan anledning och min kärlek för Grekland har knappast minskat. Jag längtar redan till nästa resa. När vet jag inte, bara att jag måste tillbaka. Det finns så mycket häftigt där. Historia, kultur, mat, språk. Värme. Ja. Men så klart är det lite skönt att vara hemma också. Även om det är cirka 25 grader kallare i Sverige. Även om det känns som att färgen man fick i utlandet försvann så fort man satte fötterna i Sverige och även om det innebär jobb redan imorgon. Men det finns saker jag har saknat. Min säng. Ett täcke som inte är ett pappersliknande lakan. Vatten man kan dricka direkt från kranen. Mjölk. Familjen. TV på i bakgrunden när man somnar. Men i det stora hela, jag vill mer än gärna tillbaka. Jag har ju lovat er en nystart på bloggen och det ska även ske. Imorgon kanske. Jag har först viktiga samtal att ringa. Mycket viktiga. Mail att skicka och saker att ta hand om. Nystarten handlar inte bara om bloggen utan även om livet i det stora hela. Snart ska jag äventyra någonstans jag aldrig tidigare varit. Då får ni följa med på massa skoj. Nu ska jag sova. Faktiskt är jag fortfarande en timme före svensk tid i sinnet så dags att sova! Godnatt!
