luckyfutures

Så här är det. Jag är fruktansvärt beroende av musik. Klarar mig inte många timmar utan tillgång till musik. Skulle jag tvingas välja mellan mobil och iPod under en hel vecka skulle jag välja iPoden. Jag har musik till ALLT. När jag åker tåg, när jag har svårt att somna, när jag har lätt att somna, när jag tränar, när jag går någonstans (om sträckan är längre än två minuter), när jag går brevbäring, när jag är glad, när jag är ledsen, när jag skriver, när jag redigerar, när jag bloggar och när jag bara sitter. Det här är förmodligen något ni redan vet om. Men jag säger då det. Utan musik är jag inte mycket. Och låtar som blandas fram på min iPod kan vara låtar jag spelar hur ofta som helst, låtar som jag bara lyssnat på en vecka eller låtar som jag inte hört på över ett år. Och så kommer den där lyckliga känslan tillbaka, den man fick första gången man hörde en bra låt. Idag var den låten - Never say Never av The Fray och den har idag spelats x antal gånger i mina öron. Lika bra fortfarande.

Tydligen går det inte att lägga in videoklipp på bloggen, vill ni höra får ni leta själva.


Nu ska jag snart sova, imorgon ska min effektiva sida fram. Ska plocka lite hemma, plugga, organisera mina engelskapapper och lite annat smått och gott, sen ska jag äta på Wokis med Malin och Anna, lite avskedsmiddag eller nåt. Hemskt konstigt. På onsdag ska jag köra Anna till flygplatsen. Sen ser man inte henne på över två månader. Hjälp vad konstigt.