luckyfutures

Onsdag, torsdag och helt plötsligt känns det som om veckan är slut. Det är bara fredagen kvar och sen är det helg. Tiden går så himla fort nu. Vilket ju självklart är bra, det är lite lättare då. Men ändå, jag hinner inte riktigt med tiden känner jag. För nästan fem veckor sedan började en helt galen resa. En karusell, en berg-och dalbana och något så nytt, men samtidigt så bekant. Och trots allt har det gått väldigt fort. På ett eller annat sätt och så mycket som jag har hunnit med sen dess har jag knappt hunnit med på hela året innan känns det som.

Och på ett sätt sluts allt nu på måndag, då ska vårt badrum vara klart och medan den delen av mitt liv där jag kan duscha precis när jag vill, kommer tillbaka kommer den där andra delen inte tillbaka. Den kommer försvinna in någonstans i arkivet. Precis som alla bilder och ord, men inga minnen försvinner.

Helt plötsligt är veckan på väg mot sitt slut igen, fast så är det ju jämt, veckan går alltid mot sitt slut, även på måndagen, veckan har alltid ett mål, den går alltid mot slutet. Precis som allt annat egentligen. Utan att låta för djup nu så ska jag säga sanningen, det mesta i livet går mot sitt slut, inget börjar ju direkt och går mot början om man säger så.

Imorgon ska jag festa med en så där 300 personer, 300 ansikten, 300 möjligheter. Och jag ska festa som "grön" jag ska vara "grön", jag ska ha mina armband och mina stenar och jag ska vara "grön". På ett sätt ska jag låtsas som att det känns okej att vara "grön" men jag bryr mig mest om att ha kul imorgon, inte tänka på armbanden på armen.

Helt plötsligt är veckan snart slut, och helgen är här. Och nu tänker jag leva upp till det där. Jag tänker vara den som tar "the high road" jag ska visa mig stark. För någonstans är jag det.