luckyfutures

Så är det, regnet har öst ner precis hela dagen, jag kände på det rätt bra när jag och Johanna tog oss ner till körskolan. Kände det väldigt mycket när jag insåg att jag skulle gå hem. Tackar mamma för att hon kunde hämta mig i stället. Jag slapp regnet då i alla fall. Det regnade galet mycket på mig på väg till träningen men sen satt jag där i ett varmt och läskigt omklädningsrum och läste körteori och trodde att nån mördare skulle komma in vilken sekund som helst. Vad otrygg jag är jämt.

Jag har en konstigt magkänsla idag, eller ikväll rättare sagt. Jag har gått runt och hoppats några dagar och jag tror att även det hoppet sakta men säkert försvinner. Jag ska aldrig säga aldrig men jag ska inte heller tro på något som inte händer. 

Jag funderade hela veckan på vad man skulle säga först, vilket ord man skulle börja med. Vad man startar allt med. Det visade sig att ett "hej" räcker. Men det visade sig att det ändå inte var tillräckligt.  



Vill du att det ska lösa sig kanske du ska låta det göra det också?
Vill du att det ska ordna sig kanske du ska ta tag i det?
Vill du att vi ska fixa det här kanske du ska ge mig tiden det tar också?

Det är inte bara dig det handlar om här. Det är inte bara på dina villkor jämt. Jag har mitt i det här också. Ju längre du drar på det, ju svårare kommer det bli att lösa det. Bara så du vet. Mitt tålamod tar snart slut.

Förlåt för det här deppinlägget men så är det, jag är värd mer tid!